Karl Krolow har skrivit en dikt med namnet Worte.
Man minns de självironiska orden i ett av världslitteraturens centrala verk: ”Words, words, words.” (Shakespeare: Hamlet).
Worte
Einfalt erfundener Worte,
Die man hinter Türen spricht,
Aus Fenstern und gegen die Mauern,
Gekalkt mit geduldigem Licht.
Wirklichkeit von Vokabeln,
Von zwei Silben oder von drein:
Aus den Rätseln des Himmels geschnitten,
Aus einer Ader im Stein.
Entzifferung fremder Gesichter
Mit Blitzen unter der Haut,
Mit Bärten, in denen der Wind steht,
Durch einen geflüsterten Laut.
Aber die Namen bleiben
Im Ohre nur ein Gesumm
Wie von Zikaden und Bienen,
Kehren ins Schweigen um.
Vokale — geringe Insekten
Unsichtbar über die Luft,
Fallen als Asche nieder,
Bleiben als Quittenduft.
Krolow medarbetade i nazistiska publikationer och genomgick veterligen inte någon stor och patetisk omvändelse från sin tidigare tankevärld. Han tog i alla fall avstånd från den tillräckligt mycket för att belönas med olika litterära utmärkelser.
De ord som gåtfullt duggar över hans dikt är antagligen bara ord. De surrar i öronen, faller som aska.
De ropar på handling!
De många ordens undanflykter kan begrava ett helt liv i aska och förhindra syretillförsel och levande liv för många generationer. Men synd och brott måste försonas, inte bortförklaras. Att förfölja och plåga sin nästa blir aldrig en god gärning, hur väldiga stackmoln av ord, ord, ord som än beledsagar slagen.