När jag enligt gårdagens föresats rör mig vidare inom den italienska litteraturens domäner, vill jag samtidigt uppfylla ett annat löfte: att presentera ett befriande litterärt verk.
Man har sammanfattat det italienska språkets förenhetligandes historia i stegen Dante – la televisione. Det vore inte fel att mellan dem inskjuta ”Manzoni”. Alessandro Manzoni (1785—1873) skrev I promessi sposi, De trolovade, som är en förebild för all senare italiensk litteratur. Anspelningarna på denna bok är legio både i talspråket och i skriven text.
Trots att Manzoni är anhängare av den romersk-katolska kyrkan, från kristen synpunkt en vilsefarande sekt, har han hållit huvuddragen i sitt verk fria från vidskepelse. Även om de unga trolovade uppsänder böner och avger löften till Maria, är det påfallande hur deras förebilder och själasörjare indirekt tar avstånd från denna kult.
Renzo och Lucia är det unga trolovade paret som efter många förvecklingar till slut får fira sitt bröllop. I motsats till Camilla i bloggens titelroman är Lucia och Renzo trofasta och beredda att hålla sina löften också i motgångar och svårigheter. De har förstått äktenskapets helgd och de förstår att en ed är bindande.
Deras terapeuter och själasörjare delar deras inställning. Det är befriande att läsa en roman som vågar säga ut det självklara och i våra dagar tabubelagda – att trolösheten och äktenskapsbrottet är ett brott och en synd som också självklart utestänger från kyrkans medlemskap tills förövaren bekänner och ångrar sitt brott.
En statligt, kommunalt eller statskyrkligt anställd terapeut som idag vågar uttala detta det mest förbjudna, riskerar att förlora sin tjänst och sin utkomst, medan däremot rotande i allsköns skamlösheter och perversiteter är både tillåtet och önskvärt. Och ändå gäller i alla tider och överallt att ett löfte är ett löfte och att ett edsbrott är skadligt och förödande för brottslingen, för hennes offer och för kommande generationer.
Många är de äktenskapsbrytare som tillbringar resten av sitt liv i kretsgång mellan olika ”hjälpare” som alla är för fega att nämna det enda botemedlet – sanningen och troheten, ånger och förlåtelse samt, om möjligt, återvändande till det brutna äktenskapet.
De trolovade är en diger tegelsten men den är värd att bli läst.