Hemvägen bjöd på ännu flera fynd.
Det var en stor sedel – hundra euro – sönderriven, endast uppskattningsvis 17 % återstod. Vem river sönder en sådan sedel och kastar den på vägen?
Jag putsade den, jag gnuggade den, jag lyfte den upp mot skyn och sakta växte det bilder fram för mitt hjärtas innersta syn. Även om sedelns innehavare förkastat den gjorde jag inte det.
Det råkar sig så att jag är skyldig en person en summa penningar. Med en flott gest kan jag nu ta upp sedelfragmentet, låtsas riva sönder en större sedel, ge honom det och säga: ”Här har du dina femton euro!”
Hans fasliga min är värd åtminstone två-tre kilometer.
Vidare!