– Har fåglar tråkigt? undrade hon.
Det är en verkligt intressant fråga. Nu måste jag utgå från att det härvidlag inte är någon skillnad mellan tättingar och pelikaner – eller mellan fåglar och andra djur.
Det finns en dikt som i svensk översättning från finskan börjar: Tvenne gamla kråkor, som de ha för sed / på en gärdsgård hava slått sig ned.
Ungefär, om jag minns rätt – för inte ens Google hittar den nu. Den är författad av Lauri Pohjanpää och i flagrant brott mot alla mina principer (jag har minst fyra) tvingas jag därför anföra den på finska:
Kaksi vanhaa, vanhaa varista
nuokkuu hiljaa pellon aidalla.
Ruskea on rinta kaisliston,
taivas harmaa. Sataa. Syksy on.
”Kurkikin jo lähti”, veljelleen
toinen virkkaa niinkuin itsekseen.
Pitkä hiljaisuus. Jo toinenkin
”niin maar; lähti”, sanoo takaisin.
Sitten vanhukset taas vaikenee.
Järven pintaan sade soittelee.
Sukii siivenselkää toisen pää.
Toinen joskus silmää siristää.
Höyhenihin niskat kyyristyy
Sataa. Hiljaista on. Hämärtyy
yli pellon mustan kynnöksen.
Tuntuu riihen tuoksu etäinen.
Kaksi märkää, vanhaa varista
nuokkuu aatoksissaan aidalla.
”Täytyy tästä…”, toinen havahtuu,
lentoon verkkaisesti valmistuu.
”Käyhän taaskin tarinoimassa.
Oli oikein hauska tavata.”
Nej, djur har inte tråkigt. De är nöjda med tidens förlopp sådant det är. Men kanske jag själv skulle försöka översätta dikten? Så har jag i alla fall någonting att göra i världens oktober.