Här är ett hav.
Här är en strand.
Här är tre bänkar. De är små och avsedda för två främlingar vardera.
När jag kommer till stranden, är där oväntat många mänskor. En bänkplats är ledig. Bredvid mig sitter en yngre kvinna som läser en bok.
Tiden går och mänskor på stranden börjar ge sig av. Till slut finns där bara vi två: kvinnan, som nu läst ut sin bok, och jag.
Medan solen sänker sig och kalla fläktar drar över vattnet, tystnar ljuden i omgivningen. Det blir tyst och inga ljud hörs någonstans. Inget buller, inga motorer, inga mänskoröster.
Kvinnan sitter kvar. Jag sitter kvar.
Någon gång. Ibland. Fastän sällan. Kan det hända att jag uppskattar det faktum att det är i Finland jag bor.
I ett annat land, så föreställer jag mig, skulle någon av oss se sig föranledd och tvungen att bryta tystnaden. Situationen vore annars för pinsam.
Men den är inte pinsam!
Hon sitter kvar, tyst. Jag sitter kvar, tyst.
När hon till slut går, är det med en knappt märkbar, vänlig nick åt mitt håll. Det är allt.
Välsignade, tysta land!