Min söndag var synnerligen triathlon.
Den innefattade en vandring på 23 km, cykling 25 km och därtill simning omkring 500 meter.
Det var ingen tävling eller så utan mina rörelser var betingade av nödvändigheten och svalkan. Ting hade lämnats, skulle hämtas. Jag har en bekant som däremot ägnar sig åt triathlon med stort allvar. Han cyklar, simmar och springer – varför?
Mitt under en nationell tävling, ungefär halvvägs på simsträckan, drabbades han av denna tanke. ”Varför håller jag egentligen på med detta?” var den insikt i frågeform som då uppsteg i hans hetsade hjärna.
Han räddades till ytan av det team som övervakar säkerheten vid bassäng- eller strandkanten i alla större tävlingar. Men han har fortsatt med sporten, han kan helt enkelt inte komma sig för med att sluta heller, säger han.