– Jag har gjort en uppfinning! hälsar mig den okände mannen vid rastbordet.
Han är en äldre man och han sitter och vilar med benen utsträckta på bänken. Det är hett och stranden nedanför är full av mänskor. Jag har stannat halvvägs och parkerar cykeln bredvid hans utsiktsplats.
Han ser ut att vilja vara ensam och ändå är det uppenbart att han söker sällskap, han vill berätta om sig själv. Han har kommit cyklande från det andra hållet och han har varit ensam i tre år nu.
Hustrun är död. Hans cykelhjälm ligger på bänken bredvid honom. Hans cykel är nyare och finare – än min, den blänker svart i solen och den har flera växlar än jag någonsin dragit ens på bilar. Min cykel är en gåva av en hysterisk tant som flyttat.
– Det blir mycket hett med hjälmen, säger han.
Jag har ingen hjälm. Jag har en mörkröd skärmmössa, smutsig och sliten.
Nu tillbringar han sommardagarna med att åka fram och åter mellan sin bostad och grannstaden. Det finns ingenting annat att göra. Förutom att titta på mänskorna och ibland ge sig i samspråk med någon.
– Därför, säger mannen, viker jag den här och har den på pannan. Han visar en liten servett, en liten, vanlig pappersservett som han mycket riktigt stoppat in i cykelhjälmen.
Han viker långsamt ut den och sätter den att torka i solen. Det blåser inte men han ser till hålla den på plats med ett litet föremål som tyngd, jag ser inte vad det är.
Så berättar han var han bor, han anger den exakta adressen och talar om hur stor hans lägenhet är och hur länge de bodde tillsammans i sin gemensamma bostad.
Jag uppger artigt motsvarande uppgifter men han hör inte på. Han tar upp servetten igen. Nu har den torkat. Han viker ihop den – en gång, två gånger.
Så sätter han in den i hjälmen igen. Mycket långsamt gör han sig klar för avfärd. I den motsatta riktningen.
Jag sätter mig också på min cykel och tar avsked.
– Vi ses! säger han och drar på sig hjälmen.
Den lilla pappersservetten hålls på sin plats när han spänner fast remmarna.
Stor är mänskans uppfinningsrikedom.