– Pappa, sade Kristian, jag är så rädd för älgar! Och en tiger!
Hans röst var ängslig och beklämd. Det var mörkt i huset där vi befann oss.
Jag tog honom vid handen och tillsammans gick vi nedför trapporna till källaren.
– Pappa, sade Kristian, det är tryggt när du är med.
Jag tände ljuset där vi gick.
– Se, sade jag till Kristian, här finns inga älgar. Och hur tror du att en tiger skulle kunna komma hit? Tror du att de skulle fira ner den från en helikopter i en stor trälår mitt på natten utan att vi skulle märka det?
– Nej, sade Kristian, och nu log han. Det var det snabba, befriade leende som man ofta såg hos honom, som värmde ett fadershjärta.
Tanken var för absurd och den blev rolig. Och där vi gick, tände jag allt flera lampor.
– Ser du? sade jag. Ingenting farligt. Allting är precis som förut…
Kristian andades ut, befriad och lättad. Han log. Och jag – vaknade.
Det var en dröm. Hon som hatar finns ännu kvar. Hon som hatar, hon som skilde oss åt, när Kristian behövde mig som mest. Hans rädsla och ensamhet när han behövde mig – i den nya skolan – fick jag inte ens veta om. Jag kunde inte tända några lampor eller ta honom vid handen.
Hon som hatar regerar ännu. Hur länge än? Hur länge kan en ond mänska hålla ut i hat?