Och det är mera tragiskt.
Längst bak i bussen satt jag. Den stod och väntade på en perrong. Snett bakom mig såg jag en man ligga på en bänk. Hans huvud rörde sig konstigt – det knyckte och ryckte, upp och ned. Så såg jag att hela kroppen skakades av kramper. Och han föll ned på marken, låg så där stilla, livlös.
En ung och lättklädd kvinna kom långsamt gående. Hon kastade en blick på mannen som låg där – och gick förbi! Inte den minsta gest av försök att hjälpa. Eller att ta reda på om han levde eller var död.
Vad gör man? Jag kunde dra i hätäsejsen eller krossa fönsterrutan med den lilla hammaren och hoppa ut, till mannen. Men innan jag hunnit göra något, såg jag en ung kvinna – en annan – böja sig ned vid mannens sida. Genast började hon upprört vifta till sig en ung man med ryggsäckar som stod ett stycke längre bort.
Mera såg jag inte förrän min buss satte sig i rörelse. Men en bit på väg mötte vi ambulansen med tjutande ljus.
Där fanns övervakningskameror. Jag hoppas den lättklädda får sitt straff för övergivande. Men det är väl detta hela denna blogg handlar om – övergivande bestraffas inte hos oss, så som lagen eller normala samveten kräver.