Det var en lång och mångfärgad näsa och den föreföll att ha förmedlat många spritångor via sin innehavares olfaktoriska system.
Men det är en bisak. Det märkliga var att jag kom in i ett samtal med mig själv.
Näsan delade ut inbjudningar till ett frikyrkligt möte och vi råkade in i ett samtal om trosfrågor. Flera personer stötte till, bland dem en man som tycktes mig vagt bekant.
De andra skyndade vidare med nya inbjudningar men den vagt bekante fortsatte diskussionen. Han var lågmält sympatisk och han berättade hur han för länge sedan diskuterat dessa frågor i en studiecirkel i huvudstaden, och han redogjorde nu för de argument han där fått höra.
Och det var så jag plötsligt insåg att jag stod och samtalade med mig själv. Via denne mans förmedling fick jag nämligen återgivet och refererat vad jag själv sagt – åratal tidigare, i en annan stad, i några likasinnades sällskap.
Han måste också skynda vidare, till en annan buss, och jag berättade aldrig att det var mig själv jag höll med i vårt samtal. Sällan har jag varit så enig.