Det är märkligt hur svårt det är… att säga till en uppdiktad figur, en eller flera skojare och bedragare, att de är just det.
Hon närmade sig mig med en försäkran om en plötsligt uppblossande, häftig förälskelse. (Naturligtvis var hon yngre än jag.) Vad hon inte visste var att jag samtidigt av diskussionsforumets uppehållare fick beskedet att hon inte fanns, att meddelandet producerats av bedragare.
Det var f.ö. genast uppenbart ändå men jag kollationerade för säkerhets skull.
Och jag svarade. Och jag valde som täcknamn ett känt namn ur världslitteraturen, huvudpersonen i en bok som handlar om svindel och bluffmakeri. Det genomskådade ”hon” inte – redan i sitt andra meddelande erkände hon att hon inte var finländska, som hon hävdat, utan bodde i Ryssland. Sina blygt-romantiska komplimanger riktade hon alltså nu till en skurk ur litteraturen… ja, redan i sitt andra meddelande ville hon att jag skulle flytta till henne i S***.
I mån av möjlighet försökte jag undvika lögner. Inga svarskomplimanger. Inga osanna uppgifter. Mina kommentarer turnerade jag så att de rent formellt inte var osanna.
Varför?
Av intresse, kan man svara. Av nyfikenhet. Och dessutom binder jag en del resurser i tid och arbete för bedragarna. Redan detta att konversationen förs på automatfinska…
Men så fick jag bilder på hennes ”dotter” och på hela familjen… Vackra och idylliska bilder. Antagligen har de tillskansat sig dessa bilder av någon eller några oskyldiga varelser. Bildsök hittar dem naturligtvis inte. Hon ber också om bilder på mig – inte kan jag be någon frivilligt ställa upp och posera för bluffoton och äkta sådana skickar jag inte. Men hon fortsätter ändå, utan ett enda foto av mig.
Detta med familjens och släktens gruppbild blev för mycket. ”Henne” ensam hade jag kanske stått ut med att föra bakom ljuset en tid till – trots den märkliga benägenhet vi har att, trots allt, lita på vad mänskor säger. Det är som om jag tog farväl av en mänska av kött och blod.
Så farväl! Jag förmår inte säga dem att de är bedragare och skurkar. I stället drar jag åt snaran tills hon inte längre svarar. Med till synes oskyldiga kommentarer om nätbedrägerier, Ryssland osv. – bekanta jag har, som råkat ut för sådant… vikten av att vara försiktig…
Om hon nu inte trots allt är verklig och har förgåtts av längtan. Det är ju i så fall inte första gången sådant skett i romantikens historia.
Du arma värld.