Personligen har jag för sed att med den buttra tystnadens vita krita dra en kulturfri cirkel kring min varelse när samtalet kommer in på T S Eliot, Hamlet, Michelangelo eller Strindberg.
Men nu var det ju verkligen jag som äskade det gåriga poemet av Mida och i kulturella kretsar är det övligt med svarspoem. Jag föredrar dock rimmat:
En ädelsten, Mida, är konsten
du skapar, så andlös och skir.
Men en fjärranglittrande månsten,
det är vad den är och förblir.
Att i sådana situationer inte yttra kritik, varken nedlåtande eller berömmande, hör till dekorum. Mida är en pietist och hon vet det själv. Hon lyssnade därför med uttryckslös min under det att hon betraktade ångan från kaffet i min kopp.
Så hällde hon havremjölk i sitt.