Jag drack kaffe med drottning Mida härförleden.
Allt hon kommer vid blir till litteratur. Jag hoppas att hon inte svälter ihjäl.
Men som jag är en beundrare av de sköna konsterna, bad jag henne om ett ode till kaffekoppen framför mig. Och börja med ”O!” uppmanade jag.
Mida var inte nödbedd. Hon öppnade munnen och kvad:
O, du olyckliga!
Kopp.
Skirad med gröna mönster,
strödd med prickar i blått.
Ensam suckar du på dignande cafébord,
på en ö av ändlösa wienerbröd, kannor med grädde och mjölk.
Deras färg är gyllene och guld –
ditt hem.
Din känslolösa famn sluter i sig
söderns sol och dofter
och i ångan från ditt inre
silas himlens ljus.
Kopp – min syster!
Ja, det var bara det idag.