M.a.a. det föregående: ordvitsar har jag aldrig kunnat tåla och det borde vara skottpeng på den som vill driva med en snöröjare. Upp mot huset gick en lång trång gång, frukostflingorna hade tätnat fram på dagen och vid middagstiden var vallarna höga på ömse sidor. Den snö som föll i fjol lades till årets och det fanns ingen annan plats att kasta den än på någondera grannens välputsade gård.
Helsingfors är inte Edinburgh – där det bor en halv miljon mänskor, alla skottar. Här är vi få som bär ansvaret. Och när arbetet är gjort, kommer en yra och yr igen allt eller så smälter det genast förtretligt bort. Hon, som jag skottade åt, menade att snön är explosiv.
Åtminstone tyckte jag att hon sade att den nog smällt till våren.
Nu går jag hem.