Putin sände trupper till Donetsk och Luhansk, själv for jag till ett småhusområde i Helsingfors.
Målet var snön. Jag hade varit där förut men eftersom jag alltid navigerar på känn utan elektroniska rackerier, blev jag förvirrad av vitheten. Gatuskyltarna var täckta av snö och oläsliga. Jag måste fråga urinvånare.
En kvinna (hon liknade Lotta) förstod mitt problem. Hon utbredde sig om vädret, om snöfallet, om klimatet, om svårigheter med sin egen bil, om…
Jag kom loss (inte ur snön) och kom fram till huset där jag skulle röja en gång.
Det var svårt att hitta en plats för bilen och på återvägen måste jag återigen stanna och fråga.
Det var en vänlig och gemytlig man som arbetade med skottning på sin egen gård. Han förstod mitt problem. Han utbredde sig om snöfallet, om klimatet, om svårigheter med sin egen bil, om… samma saker som Lotta II? Nej, han berättade ännu mera. Om sitt eget liv, om sitt arbete, om kundbesök i Weissnichtwo, om tidigare vintrar, om andra bilar…
Vad folk är vänliga!
Vad folk ändå är vänliga. Det är bara jag som kunde drabbas av lust att kasta något tungt i huvudet på dessa pratmakare.
Men jag log.
Hj. Gullberg skrev: ”Giva om vägen besked, därpå skiljas i fred: sådant var främlingars möte enligt uråldrig sed. Byta ett ord eller två — ” (kurs. här).