– Förlåt nu så hemskt mycket!
En dag stannar min bil, en dag höljs den av den vita snön.
Så skrev jag för tio dagar sedan (nr. 794).
Det kunde också ha hänt att jag höljdes av snöblandat regn.
En högerstyrd paketbil från Postin backade ut från en gård och in på den trånga, vallomgärdade stig jag trådde. Och den fortsatte att backa!
Jag räddade mig ut längst på kanten. Stigen var mycket hal men jag höll mig stående och kunde knacka uppfordrande på Postins plåt. En förskräckt ung dam tittade ut.
Ja, och så bad hon alltså om förlåtelse. Så hemskt mycket, och det.
För vad, egentligen?
Egentligen.