Samtalet kom från ett utländskt nummer. I normala fall svarar jag inte på sådana men nu hann jag inte reflektera över saken.
Det var Silvia.
Hon frågade artigt om jag hade tid med henne en stund och det hade jag naturligtvis. Hon hade noterat mina skriverier och särskilt lagt märke till att de, oavsett innehållets kvalitet, alltid var absolut sanningsenliga. Därför beslöt hon sig för att ringa, för nu ville hon tala ut. Och hon ville inte att någon skulle vilja göra pengar på detta exklusiva tillfälle eller annars utnyttja innehållet i vinstsyfte.
Hon nämnde också att hon sett att jag inte på något sätt tidigare ens tangerat kungahusets angelägenheter. Och så är jag ju – i storsvenskarnas ögon – utlänning, precis som hon.
Helt främmande var hennes släkt dock inte för mig. Jag nämnde att jag redan för länge sedan sett hennes ursprungliga släktnamn i teologiska verk. Men nu gällde det inte det ämnet.
– Läser Ni Svensk Damtidning? undrade hon.
– Ers Majestät kan nog dua mig, svarade jag. Nej, det gör jag inte.
– Gott! sade hon. Då skulle jag för dig någonting vilja berätta…
Vad hon sedan berättade, skall jag naturligtvis inte tala om. Själv uppehöll jag mig vid mina svårigheter med att tillägna mig den tyska grammatiken. Hon förstod att det inte är enkelt.
Men vem har nu sagt att allt skall vara så okomplicerat?