«

»

jan 19

Möten, virus och mänskor, del 780

Det finns många sätt att beskriva mänskors levnadssätt och eventuella bortgång men ett enkelt och konkret sätt är att betrakta dem när de går genom dörren.

Tidigare berättade jag om olika slags tvångshandlingar hos några bekanta härvidlag; de manifesterar sig ofta vid inträden eller utträden ur rum. Dem handlar det inte om nu.

Utan jag tänker exempelvis på en man med borisjohnsonfrisyr och då tänker jag inte bara på håret. Hela hans uppträdande står i överensstämmelse med kalufsen. När han går, är det med vaggande kropp och långa steg och man får intrycket att han vid varje steg glömmer skorna efter sig på trottoaren.

Dörren? Ja, han bor i ett våningshus och när man kommer på besök, måste han lämna sin lägenhet för att komma ner och öppna ytterdörren. Då tar han på sig ytterkläderna med mössa och allt och därtill låser han sin dörr med säkerhetslås, en invecklad och tidsödande procedur inför den korta utflykten. Och när man äntligen skall träda in i hans lägenhet, lyckas han alltid av pur artighet manövrera så att han till sist står i vägen för alla andra.

Hans motsats är hon som med en uppfordrande men neutral min tar ett steg åt sidan och väntar att dörren öppnas för henne.

En annan besökerska stannar alltid först på tröskeln och tittar belåtet omkring sig, liksom för att inspektera bostaden. Hennes motpol är han som med bestämda kliv närmar sig ytterdörren och skulle slå huvudet mot den om man inte öppnade den i rätt ögonblick.

Sist men inte minst må jag nämna honom som stannar på tröskeln med en förvirrad min och ger det bestämda intrycket av att han förirrat sig och av misstag hamnat i fel dörröppning.

Nu handlar detta också om liv och död. De lever verkligen så. Kommer de att dö på enahanda vis?

Vad vet jag.