Expediten är utländsk, så bara för övnings skull brukar jag byta några ord med henne på hennes eget vilda tungomål.
Det är rätt länge sedan jag varit här senast och hon är en av de få kvarlevande mänskor som verkar bli uppriktigt glada att se mig.
– Pfuffuch! säger hon glatt. Uklicklack ghacho?
Jag svarar med en liknande artig hälsning. Det händer också ibland att jag frågar vad en matvara heter på hennes språk.
– O! säger hon. Ekxa hachocha.
Jag ber henne upprepa ordet, inte bara en utan flera gånger. Jag är inte säker på att jag uppfattar det rätt. Men när jag går, önskar jag henne en glad självständighetsdag.
– Aha hå! svarar hon. Byhoch! Hohoo!
Språkstudier är nyttiga och i framtiden kommer vi kanske alla att tvingas lära oss detta språk.
Maskiska.