Det är rätt kallt ute när en klagolisa stannar mig på trottoaren.
Hon har klagomål att framföra. Är det verkligen nödvändigt att jag parkerar min bil nedanför hennes fönster?
Först blir jag irriterad. Det är en parkeringsplats och den är tydligt utmärkt som sådan. Det finns inte ens någon utsikt att fördärva. Bilen står en bra bit från fönstret. Men hon hävdar att området i första hand är avsett för husens gäster.
Vänd dig till kommunen, till fastighetsbolaget, till disponenten! säger jag. Be i så fall att de ändrar användningsområdet och gör nya skyltar. Och långsamt och i lättfattlig form radar jag upp de övriga argumenten. Det är en plats som kommunen avsett för parkering, om den varit avsedd för gäster, hade detta stått utskrivet, det finns inga andra platser inom rimligt avstånd osv., osv.
Inte är det ju alls detta saken gäller! I kölden berättar hon småningom hela sitt långa livs historia. Ensam. Från en annan ort. Svindlad på sin egendom. Skilsmässa från… etc., etc.
Det långa och kalla samtalet slutar med att hon avvisar mitt erbjudande att börja parkera bilen en halv kilometer längre bort. Nej, för all del, men om hon kan lämna en lapp på vindrutan när hon får sitt årliga besök nästa sommar av en bilburen, avlägsen släkting…? Så att denna gamla och rörelsehindrade kvinna får parkera där under sitt besök.
Hon kunde förstås genast ha sagt att det inte alls gäller bilen utan det faktum att hon är förtvivlad och ensam.
Men så gör vi ju inte.