Jag kolliderade med ett barn.
Det var mycket litet och mycket väluppfostrat och det sade ”Sorry!” när det reste sig. Det fortsatte sin vandring utan att förete synliga skavanker.
Det hade en mobiltelefon i händerna. Det förundrar mig att dessa små varelser över huvud klarar sig i trafiken med livet i behåll. Kollisioner med fotknölar kan man klara men bildrullarna är värre.
Jag har haft blicken vänd mot himlen på sistone. Kajorna vänder och svänger i perfekt harmoni och ingen behöver instruera gässen om deras rätta plats i plogen. Någonstans i deras minimala fågelhjärnor finns koordinaterna för flyktläge i tre dimensioner.
Det kommer kanske en tid när vi alla förses med en varningssignal för motkommande. Ett stycke på den vägen kom ju redan de vettvillingar som inaugurerade coronablinkers.
I den bok om framtiden jag redan en gång refererat till matar kumpansökande personer in information om alla väsentliga faktorer i sitt elektroniska bihang. När de möter en likasinnad, ledig, i gatuvimlet börjar mobilen sedan lysa och tjuta.
Eja, vore vi där! (Nej, hon heter inte så. Det var ironi.)