Det var en gång för länge sedan en professor, som frågade varför jag aldrig går på teater.
Eller ser på filmer, kunde han ha tillfogat. Sedan dess har jag grubblat på svaret. Men nu läste jag en nyhet på BBC:s sida – det var en skådespelare som av misstag (tror man, preliminärt) skjutit ihjäl en annan.
Där strävar man alltså till största möjliga verklighetstrohet på de tiljor, som förställa världen. Och publik och recensenter prisar de föreställningar som kommit den närmast.
Så blir någon skjuten ”på riktigt”. Och inspelningen avbryts, och alla berörda parter framför kondoleanser, och skenåtgärder vidtas för att ”detta inte skall upprepas”. Hon som dog uppnår postum berömmelse för en dag.
När man alltså, undantagsvis, uppnått det man angett som sitt mål.
I den klassiska tragedin skedde dödsfallen utanför scenen. De meddelades genom att en budbärare underrättade de agerande och publiken.
Man kan inte tänka sig Oidipus dräpa Laios med en knallpistol försedd med en liten flagga och texten: πάγγ. είσαι νεκρός.
Därför är det så hjärtligt ovidkommande, alltihopa. Tills något händer.
På riktigt.