Det är ett känsligt ämne.
Överkänsligt, till och med. För visst har jag bekanta som menar sig vara utsatta för strålning. Några av dem räknar sig till de elöverkänsligas led, en av dem har gått så långt att den tapetserat sin boning med skyddande folier kring sängen.
Och två generationer tillbaka var det vanligt att folk i svenskbygden skruvade fast en liten kopparplatta på golvet, på den plats där en särskilt känslig person konstaterat att jordstrålningen var särskilt intensiv.
Sedan har vi ett antal bygdeoriginal som drabbats av strålarna i olikartade former – tom. i växthus.
Nu talar man om ett syndrom som drabbat ambassadpersonal i olika delar av världen med huvudvärk och illamående. Ryssarna har anklagats, inofficiellt. Ryssarna har bedyrat sin oskuld.
Nobelpristagaren Nelly Sachs, som flydde från nazityskland till Sverige, hävdade ännu efter kriget att hon i sin bostad i Stockholm utsattes för strålning av nazisterna.
Rent tekniskt är diplomatsyndromet möjligt, säger experterna vagt.
Jag gick ut och jag tänkte: kanske, kanske möter jag henne med det strålande leendet. Men det regnade, jorden var öde och tom, och de få jag mötte var förnuftigt folk som bar sin mask på anmodan av Staten.
Som skydd, kantänka, mot en annan och osynlig fara.