Hennes fjärrskådande ögon blickade ut över den höstliga vattenytan.
– Urinvånarna i Australien, sade hon, kan inte alls begripa varför vi är så bundna av telefonerna. Om de har något viktigt ärende till någon, kallar de telepatiskt på honom eller henne och så möts de och samtalar om ärendet.
Jag var skeptisk. Hon var i motsvarande grad säker på sin sak. Denna telepatiska kontakt är en förmåga vi förlorat men den går att återvinna.
Skymningen föll och det blåste upp. Stranden tömdes på alla andra mänskor.
– Har du själv praktiserat det? frågade jag.
Naturligtvis hade hon det. Men något konkret exempel kunde och ville hon inte ge. Det är något som inte kan fångas in och preciseras. I hennes släkt var det vanligt. Hennes mormor…
Ja, vilken tro bekände då hennes släkt av sierskor och siare?
– Jag är ortodox! sade hon deciderat.
– Då har du lång väg till närmaste grekisk-ortodoxa gudstjänstlokal, sade jag. Församlingsgemenskapen är ju viktig. Hur ofta besöker du mässan? När kommer ni samman?
Hon svarade inte, såg bara överseende på mig.