«

»

sep 17

Möten, virus och mänskor, del 680

Utspridd på betongen halvlåg en man.

Jag skyndade förbi, jag som de andra. Hans revir var en triangel som inramades av köpcentra och ilande eftermiddagsmänskor. Han hade ett par kryckor på sin ena sida, ett öppet tobakspaket på det andra, och han halvlåg på trappsteget.

När jag passerade honom, tittade jag en gång till. Visst var det han och han kände också igen mig! Senast vi sågs var för många, många år sedan och det skedde i en helt annan stad.

Så ohygieniskt föreföll hela hans yttre att jag genast skakade hand med honom – annars har det mest blivit fjärrhälsningar med tam tass på sistone. Och frågade hur han har det?

Det dröjde innan svaret kom. Viljan var god men en mera skrällande hosta har jag sällan hört. Det var ingen förkylning, det var tobaken. Och hans röst var svag och pipig.

Han var glad och på gott humör. Minsta ansats till humoristisk formulering från min sida kvitterade han med ett hest och långvarigt skratt. Märkbart berusad var han dock inte.

Då, för länge sedan, anlände jag en gång till mitt dagliga värv och fann dörren till huset låst. Han stod redan på gården och vig som en ekorre – han är äldre än jag – tog han sig in genom fönstret och kom och släppte in mig. Det var så vi träffades och kom att talas vid.

Nu önskade han mig välsignelse när jag måste fortsätta.

– Desslikes, sade jag och åkte hem.

Men han kanske sitter där ännu.