Det hampade sig så att jag denna dag kom att lyssna till två kolleger.
Där jag satt på en stol vid gatan satt ett par bakom mig. Kvinnan med ryggen mot mig kunde ha varit en uppställd kuliss men hon levde antagligen. Det var mannen som hela tiden förde ordet.
Det var en grov och högljudd svordom som först kom mig att haja till. Och i det följande var hans framställning interfolierad med mängder av grovheter, företrädesvis en anatomisk term. Han var fullritad med kroppsgraffiti och han rökte bolmande nervöst. Han var kanske trettiofem år gammal men hans monolog för kvinnan handlade om hans utbildning. Han såg krasst ekonomiskt på sina utsikter. Egentligen ville han fortsätta semesterfirandet, bara sitta och dricka i solen – vid stranden…
Han hade nu, i det sista skedet, fått välja mellan handikappade och mentalvårdspatienter. Det var de senare han framgent skulle vårda. Mobiltelefonen ringde och han hördes ta emot ett anbud om ett ”inhopp”, det föranledde nedsättande kommentarer om klientelet för kvinnan efter samtalets slut.
Den andra var dubbelt så gammal, närmare de åttio än sjuttio. Hon hade från inlandet kommit till Det stora sjukhuset och hon hade från början förstått sitt yrke som ett kall. Sextio män fanns på den första avdelning hon kom till – alla med kortsnaggat hår och iförda likadana randiga sjukhusdräkter, berättade hon. Hur skulle hon någonsin kunna lära känna dem alla enskilt – för att hjälpa dem?
Men det gick, sade hon.
Ja, det var dessa två.