Jag halvligger, bänk, vid sjöns rand och ser på molnens tåg…
Denna märkliga morgon är det två skikt av tunna moln på himlen och de rör sig åt olika håll. Hur det kommer sig, kan…
– Det säregna med denna strand, säger plötsligt en gammal man som omärkligt uppenbarat sig med en solstol, är att det behövs bara en förändring på några grader, så töms eller fylls den på mänskor!
Han klär i ord det fenomen jag också egentligen grubblar på. Det är naturligtvis så att soldyrkarna skräms bort av regn eller kyla men jag har många gånger erfarit att folkskocken inte reagerat på variabler i vindstyrka, molnighet eller temperatur. Något annat – okänt – styr deras beteende.
Det upprepades idag. Jag kom till en strand som, tidigt på morgonen, var tom. Så uppenbarade sig en kvinna… och två till… och ett par… och några barn… och på några minuter var där liv och rörelse. Men vad var det som styrde deras beteende och fick dem att komma samtidigt?
Samtalet med mannen i solstolen ger förklaringen. Man följer inte det aktuella vädret utan man styrs av prognoserna i mobiltelefonerna! De knaprar på sina dosor, det har jag sett, det är vädrets växlingar de följer på skärmen!
Han sitter kanske en timme i sin stol, sedan reser han sig och går. Nu är här folktomt igen. Och jag har fått förklaringen till ytterligare ett av tillvarons mysterier – mänskligt beteende vid stränder.
Hur, ledda af en osedd hand, de vexla i din våg.
Med poetens intuition förutsåg Runeberg mobiltelefonen. Det är den han trevar efter på Esplanadens staty.