Den fagraste blomstersäsongen är förbi men åtminstone i huvudstadsregionen sträcker små motorcykelpoliser blygt ut sina huvuden i dikesrenarna i kväll. Och folk kör sakta.
Välan, vem följer nu min håg till mången vild biljakt i min ungdom och barndom?
Det hände sig ibland att min far blev omkörd av någon fartdåre. Då körde han ikapp syndaren och hans lille son fick sträcka ut stoppskylten genom bakfönstret.
Sällan blev det böter. Två sådana tillfällen minns jag dock: av en händelse kom vi till en allvarlig utkörning i en utby strax efter att den inträffat, med skadade mänskor. Sonen måste gå ett stycke längre bort men fick i alla fall hålla i POLIS för att hejda eller varsko förbipasserande. Så kom en bil som vägrade ta upp en sårad – för blodfläckarnas skull. Den gången blev det tingssak och straffpåföljder som var värre än kostnaden för tvättningen hade blivit.
Den andra gången min far initierade böter var när en buss körde med våldsam fart mot flygfältet i Vasa. På bussen råkade också min kusin sitta: hon berättade om passagerarnas rädsla.
Men för det mesta var det idylliskt. En gång var det en bilist som vägrade stanna och höll mycket hög fart under en mycket lång jakt ända tills vi kom in i den lilla staden.
Mycket snopen förklarade föraren för min far att han trodde att den röda lyktan jag hållit var ett skämt av en bekant.
Inte ger man ju böter för sådana missförstånd.
Detta hände när bilarna ännu styrdes av mänskor, som nog ni förstår.