I Karlstad regnar det och är kallt. I Villmanstrand skiner solen och det är ovanligt varmt.
En tisdagskväll ser jag att Rundradion sänder en nationell friidrottstävling och en privat kanal bjuder samtidigt på en rikssvensk motsvarighet. Och i vår underliga värld kan jag nu följa båda dessa begivenheter på varsin halverad datorskärm.
Mondo hoppar sex meter och Daniel Ståhl kastar över 67 meter. Vad kan finländarna svara med? Samuli Samuelsson löper i mål på löftesväckande 10,31 men de entusiastiska kommentatorerna vet inte att unga Henrik Larsson faktiskt presterar 10,29 där borta i Värmland.
Häcklöpning förstår sig svenskorna dock inte på.
Överutbudet gör att jag slås av alltings meningslöshet. Det fanns en tid då jag bara inte kunde missa Sportradion kl. 20:50. En släkting förde noggrann statistik över finländarnas noteringar i alla grenar, inhämtade från olika tidningar. Och jag har träffat en person som flera decennier efteråt talade om för mig vilka resultat min storasyster presterat i betydelselösa småtävlingar i Österbotten. Hon hörde inte till nationens främsta i sin gren.
Ja, fåfängligheters fåfänglighet, varför brydde jag mig om allt detta i unga år?
Men då ges naturligtvis ett undantag – spjutkastningen! I Karlstad vinner en indier, svenskarna kommer inte ens över 70 meter. I Villmanstrand vinner Jami Kinnunen med kast på över 77 meter. Hans far Kimmo blev världsmästare och hans farfar Jorma tog OS-silver och innehade en tid världsrekordet, 92,70! (Spjutet var dåförtiden 200 gram lättare.)
Rekord slås och ingenting blir bestående i denna märkliga idrottsvärld. Fåfängligheters fåfänglighet. Meningslösheters meningslöshet.
Men att jag en gång blev klubbmästare i spjutkastning för A-juniorer, det vet ni väl, barn?