Jag känner en man som – ja, känner och känner, jag vet vem han är – på själva midsommarafton råkade ut för ett tragiskt missöde.
Tragiskt för hans passagerare. Själv är han känd för att uthärda alla små motgångar med stoiskt jämnmod. Det gör den som drabbats av en stor.
Liksom i fjor hade han lovat att skjutsa ett äkta par med bil från storstadens kvalm och hetta ut till landet, ut till foglarne. I den avsikten tog han sig alltså in till staden, stannade många gånger på vägen utan mankemang, och kom småningom fram till det hus där de skulle avhämtas.
Innan avfärden grillades korv, ty så är finnars sed, och när de äntligen var färdiga satte de sig i bilen för avfärd till Träsket.
Han jag känner – eller vet vem han är – vred om startnyckeln. Ingenting hände. Absolut ingenting.
Nu vet jag med bestämdhet att det kvalmiga paret tvingades inhibera sitt dopp. Han som står antecknad i registren som bilens ägare och innehavare, han sitter nu, i dag på själva midsommardagen, i sin bil och skriver något med en portabel dator.
Vad är det han skriver? En blogg? Kanske det, men vad har han i så fall att berätta?
Det hände ju ingenting. Absolut ingenting.