Han fick sitt paket och vandrade hemåt.
Det var inte lång väg och dagen var het men ändå kom han sig inte för att gå in i huset. Han vandrade vidare utan något egentligt mål.
Många mänskor rörde sig ute. På trottoarserveringarna satt glada mänskor som glömt den långa tiden av isolering för en enda solig semesterdag.
Han fann det märkligt att tillvaron bara fortsatte som förr. Mycket märkligt.
Själv hade han inte ro att sätta sig ner. Han lade inte heller märke till mänskorna. Han tänkte på träd.
På träd och på vatten… kanske havet?
Eller en insjö i Savolax?
Han vandrade kring i timmar. Till sist måste han vila och han fann en parkbänk som stod ledig i skuggan.
När han skulle sätta sig, råkade jag komma samtidigt från andra hållet. Som tiderna är speciella, ledde detta till att vi bytte några ord. Jo, det gick bra. Nej, han ville inte sitta ensam på bänken för virusets skull.
Med paketet mellan oss fortsatte vi samtalet och efterhand berättade han om sin långa vandring. Han borde väl gå hem. Och paketet hade han burit med sig hela vägen.
– Det kanske innehåller något värdefullt? sade jag.
– Egentligen inte, svarade han. Bara aska.