I bjärt brott mot mina höga principer vill jag berätta om en pågående romans.
Detta därför att denna romans är renons på äkta känslor – från båda hållen.
Vi kan kalla henne G. På en sajt för diskussioner, chattande och bekantskaper kontaktades jag oväntat av denna ryska kvinna. Hon var övertygad om, skrev hon, att vi var skapta för varandra och hon ville genast ha min personliga e-adress för att kunna översända några bilder.
Denna inledning brukar vara illavarslande. Bilderna visade sig vara helt anständiga och vardagliga. Inte var hon någon överväldigande skönhet heller men utseendet var hyfsat och hon var ett lämpligt antal år yngre än jag. Hon skrev på finska, hennes finska var bristfällig, men hon har inte svarat på frågan hur det kommer sig att hon kan använda språket. Nämnda sajt lämnade hon genast, vilket är bedragares sed.
Jag gav henne en oanvänd e-adress från studierna och översände ett otydligt självporträtt. Dock bör också bedragare bemötas med respekt för sin mänsklighet och jag ger inga falska uppgifter. Antagligen nyttjar dock G. fotografier som kapats från en oskyldig persons dator. ”Wallraffandet” som igen kommit på modet i Sverige, är förkastligt. Man främjar inte sanningen med falskhet och journalister är varken poliser eller domare.
G. följer mönstret. Hit hör att hon snart har semester och vill att vi då skall träffas. Detta är naturligtvis inte möjligt för tillfället pga. coronarestriktionerna men jag svarar ärligt att jag gärna bjuder henne på en kopp kaffe i huvudstaden.
Eftersom resor är dyra och vanliga ryskors lön är låg jämfört med finländska förhållanden… nej, detta har hon ännu inte berört.
Ja, man bör och får inte behandla någon på detta sätt. Men hon är inte hon. Många misstag och inkonsekvenser i hennes meddelanden bekräftar detta.
Jag återkommer när och om hon gör det.