Han körde så tätt, tätt efter mig att jag för säkerhets skull långsamt saktade farten. Från de lagstadgade 40 till kanske 30. Jag har bara en hals.
Till slut körde han förbi. Han gjorde en gest mot mig. Var han en bekant? Jag lyfte tveksamt handen till hälsning. Eller var det något fel på min bil?
Nej, bilen var lika dålig som vanligt och han såg främmande ut. En äldre man.
Vid nästa korsning måste vi båda stanna. Nu såg jag honom vända sig om och nu upprepade han gesten.
Vad den symboliserar, skall jag inte nämna här.
Nu kom det några kilometer med låg hastighetsbegränsning. Jag körde bakom honom – dock inte nära. Så satte jag på blinkers för att svänga.
Då reagerade mannen igen. Han saktade farten, nästan stannade, och upprepade gesten många gånger för att jag säkert skulle uppfatta den och för att jag skulle ha ett stabilt underlag när jag bildade mig en personlig uppfattning om vår okände vän.
Sedan fortsatte han. På busshållplatsen invid fanns en reklamskylt, på svenska stod där: DET NYA NORMALA.