Där satt filosofen i solen och log.
På en kurs i psykologi en gång frågade en deltagare av föreläsaren, om han går omkring och analyserar alla mänskor han möter psykologiskt? Föreläsaren försäkrade att han inte gjorde det. Han lugnade frågeställaren som var orolig för att hon efter avslutade studier skulle drabbas av denna yrkessjuka och sedan aldrig få vara som vanligt folk.
Vad tänkte filosofen på?
Elmer Diktonius försökte en gång tränga in i barnets föreställningsvärld:
Barnet i trädgården
är ett underligt ting:
ett litet litet djur
en liten liten blomma.
Det myser som en katt åt nejlikorna
och skubbar sitt lilla huvud mot solrosens jättestängel.
Tänker kanske: sol är gott – grönt är gräsfärg
Vet kanske: jag växer!
Jag tror att det var detta Filosofen gjorde: skubbade sitt lilla huvud mot solrosens jättestängel.
Det var nämligen en varm dag. Men hur mycket påverkar vårt yrke och vår utbildning vår syn på mänskorna?
Tror jag att det som påverkar oss allra mest är vad vi tror att folk tror att vi tänker. Hade jag inte känt igen Filosofen, skulle jag ju inte ha grubblat på saken.
Filosofen kände naturligtvis inte mig. Hade han gjort det, hade jag gått ner mig i en oändlig noetisk regression. Nu kan jag sluta här och solen fortsatte att skina.