Plötsligt börjar hon hoppa. Upp i luften och ner igen, såhär! Två gånger på den ena foten, så två på den andra. Hon är en ung mor – barnvagnen står parkerad bredvid – och hon hoppar högt.
Jag väntar artigt tills passagen till stranden är fri. Hon som hoppar önskar mig vänligt en trevlig fortsättning på dagen när jag går.
Vid parkeringsplatsen är det sedan en kvinna vid den andra bilen som gymnastiserar. Hon noterar inte min ankomst trots att fältet är vidsträckt och andra inte finns i närheten. Hon står bara där med raka ben och böjer sig djupt – såhär. Hon är vig.
På den ensamma morgonpromenaden möter jag en kvinna som stannar. Jag tror att hon tänker säga något men hon står bara och svingar benen turvis bakåt och framåt så högt hon kan.
Det är något nytt, det här. Folk bor i inbillade bubblor också ute bland andra. De gymnastiserar och har sig utan sidoblickar på medvandrarna. Fullt upptagna av sig själva, gärna med musik i öronen.
En underligt självcentrerad sysselsättning. Nästan som att skriva blogg.