Nästan alla stadsdelar i Helsingfors är mig bekanta men i den kanske allra finaste hade jag aldrig rört mig förr. Ända tills igår var den terra incognita.
Vi skulle uppsöka en person som befann sig utanför en restaurang. Det lät inte alltför komplicerat att hitta dit. Det som gjorde det svårt var att min sidokamrat hade GPS i sin mobiltelefon.
För det första fungerade inte ljudet. För det andra hoppade den utan synbar orsak från en sida till en annan. För det tredje visade den ibland vägen uppochnedvänd, för det fjär…
-Kanske vi kan fråga någon? avbröt jag. Den metoden brukar jag använda – först kör jag i stort sett åt rätt håll och sedan blir saken bara mera spännande genom frågemetoden. Som den intelligenta läsaren förstår, har jag aldrig slutgiltigt villat bort mig.
Många mänskor var ute på promenad längs stranden. Detta sätt gick emellertid sidokamratens teknologiska ära för när. Stopp! sade han. Och kör! Jag fick stanna och starta igen ett antal gånger och ibland blev hans instruktioner så försenade, att jag inte längre hann byta fil eller svänga. Själv märkte jag efterhand var vi befann oss och hade hittat fram…
Han blev allt mera irriterad. På sig själv och på vår väntande uppdragsgivare som han konfererade med i telefonen.
Vi kom fram i tid, mirabile dictu. Vi skulle ha kommit ännu tidigare om vi gått till fots.
Vad lär vi oss av detta? Ingenting, antar jag. Det kommer nya apparater och appar.