Mina blickar överfar menigheten.
De sitter med uttryckslösa ansikten. Ty deras drag är dolda av ansiktsmasker. På plats är det tillåtna antalet – ett halvt dussin åhörare med säkerhetsavstånd mellan varandra.
Man kommer av sig för mindre. Dessutom är det som bekant svårare att tala för en liten grupp än för stora skaror. Lyckligtvis är mitt ämne väl definierat ävensom nedskrivet.
Det händer sällan eller aldrig annars att jag blir så automatisk vid ett framförande att tankarna kan vandra sina egna vägar. Nu lösgör de sig med våld.
De går till dem som tar del av detta över nätet, ty en kamera bevarar och bevakar varje ord.
Ämnet? Nej, inte var det alienation och främlingskap i den moderna världen. Det var det inte, nej. Det var nog något helt annat. ”Det är som jag skulle ha glömt någonting, någonting men jag vet inte vad.”
Och jag avslutar så underligt tveksamt bland fallande blad.