Ibland avundas man ju en mänska någon egenskap eller förmåga.
Jag skulle gärna vilja behärska samma sak som en granne jag just mötte på vägen in. Hon sade nämligen: ”Hej!”
Det kan förefalla trivialt men hon säger det inte på ett trivialt sätt. Var och en som hon möter får sig till livs ett hej som inte är utnött och som är unikt och avpassat för situationen. Det är varken demonstrativt eller påträngande. Det pockar inte på svar och det är färdigt, slutet i sig, irreversibelt och oåterkalleligt. Det hänger där i luften och det är fullkomligt i sig: ”Hej!”
Det är nästan som om jag just nu kunde resa mig och gå ut och plocka ner det ur luften (om mänskorna gått in och ingen ser vad jag har för mig).
Världen har mistat en stor författarbegåvning när hon inte publicerat sig.
Det är i och för sig mycket bra att världen aldrig får se många stora, presumtiva författares alster.
Men hennes ”hej!” kunde förvaras i en monter i Författarförbundets museum, som ett normalhej att efterlikna för alla kommande och ofödda skrivare.