Ja, det gällde några ord om undergångsprofeter, feminister, statystörtare och konspirationsteoretiker… Samma fråga kommer åter: vem reser upp dem igen, de statyer som störtats? För att drivas till raseri mot stenstoder måste man odla samma primitiva in effigie-tänkande som besjälat dem som gjort sig dessa bilder, av sig själva eller av sina ledare och ideal.
Gustaf Fröding ger uttryck för en delinsikt i problemet i De gode och de ädle:
Jag vill ej vara ädel, jag vill ej vara god,
de goda och de ädla de ställa upp sin stod
i skönaste belysning på högsta piedestal
med inskrift om bedrifter i hörnet av sin sal.
Sen stå de och betrakta sin älskliga bild,
hur ädel är ej minen, hur god och blid och mild,
de tänka i sitt hjärta: Si, allt är ganska gott!
— men bakom står Hin onde och hostar så smått.
Den Onde gör sig mindre diskret påmind i fallet L. Han har på det politiska fältet rört sig mellan yttersta vänstern och yttersta högern – och tillbaka igen. Ett auktoritetskomplex i partipolitisk förklädnad. Han tillägnar sig en ideologi för att kunna kritisera, förkasta och lämna den för en annan.
Det finns – eller fanns? – en park där uttjänta Lenin- och Stalinbyster fick vila eller stå i frid efter perestrojkan. Där man utan sinnets upphetsning kunde vandra bland idolerna och betrakta dem som relikter, ingenting annat.
Men fallet T. antyder att alla stoder reses till Självets ära och det är ingen mening med att rasera dem. Man reser alltid nya, och de nya avgudarna blir värre än de gamla.