Vid avtaget till Helsingfors stod en liten, röd bil på taket i en snödriva.
”Och alla fyra hjulen i vädret!” var det logion som rann mig i hågen.
Det var länge sedan, det var en tystlåten man och förare som passerade en bil i samma belägenhet. Det förflöt en kilometer, två, flera, innan han bröt tystnaden. Och då skedde det med detta inspirerade men lapidariska konstaterande.
Ja, alla fyra hjulen i vädret. Världen är uppochner. Hur gick det för de som satt i bilen?
Vid ett annat avtag från motorvägen gjorde en en annan bil en alldeles horribel manöver framför mig. Den passerade först en buss på dess vänstra sida, skar sedan in framför den i hög fart och trängde sig i sista stund in på avtaget högerut. Det var halt, jag uppfattade att den slirade och sladdade – och sedan? Det kunde jag inte se. Trafiken rann vidare.
Kanske ingenting.
Kanske en olycka, en svår. Farten var hög. Men jag är i så fall lyckligt omedveten om detta. Själv drack jag kaffe i Åggelby, det får man inte längre göra under en obestämd framtid.