”Intermezzo i förort” kunde mitt inlägg heta, om det hade en rubrik. Eller något liknande.
Vilket meningslöst namn som helst kunde passa. Men mina tankar går till ett skådespel, därför att allt var som en scen i en hopplös teater.
Ett fyravåningars höghus med fyrkantig, grå och medfaren fasad. Parkeringsplatsen är på tre sidor omgärdad av likadana hus. Nere vid avfallsbehållaren finns två tomma gästplatser. Jag ställer bilen på en av dem. Det är söndag, en kall vinterdag.
Mitt på fasaden slås plötsligt ett fönster upp. En kvinna i fyrtio-femtioårsåldern skriker åt mig. Hon liknar Eurydike i en uppsättning jag läst om. Ja, just skriker. ”Ett hysteriskt fruntimmer” skulle någon kalla henne som inte liksom jag månar om ett korrekt språkbruk.
Hon hävdar att min bil inkräktar på hennes parkeringsplats. På hennes betalda parkeringsplats!
Ett märkligt påstående. Jag går ett varv runt min bil – rutorna står inte bredvid varandra, utan bilarna parkeras nos mot nos.
-Nej, svarar jag. Jag tycker inte det.
Nu blir kvinnan rasande. Hon talar om både parkeringsvakt och polis och börjar högljutt svära åt mig. Hennes eder ekar mellan tre trista höghus.
-Ursäkta, säger jag, men jag diskuterar inte med ett sådant språkbruk. Och så går jag, till den person i huset jag skall besöka.
-Polisen kommer! ljuder det efter mig.
I huset bredvid hänger en man mot balkongräcket. Han drar likgiltiga bloss på en cigarrett utan att röra en min. Det är som i en loge på teaterns läktare.
Ja, jag blir själv förvånad över hur vänligt och sakligt jag svarar kvinnan. Antagligen hade jag också blivit arg – om det funnits någon som helst mening i hela händelsen.
Trappan är nedsliten och trång, allt är illa medfaret av livet. Under de två följande timmarna kastar jag då och då en blick ner mot parkeringsplatsen. Inga myndighetspersoner.
Sedan åker jag min väg.
Av 487 möten var detta ett av de mest absurda. Varför skriker Eurydike? Hon hade skäl till förtvivlan, men inte för min parkerings skull.