«

»

feb 17

Möten, virus och mänskor, del 485

Mänskligheten drabbas tidvis av naturkatastrofer, farsoter och missväxt. Till detta kommer ytterligare de julspel, som lärarna i småskolan tvingade oss att medverka i.

Nu såg jag honom igen, han som var Simon.

Vilken Simon? Simon i Sälle.

”Goss.: En — — bjuder Simon i Sälle, en — bjuda redeliga herrar, en — bjuda Södermänner alla.”

Så framskred han under sång i spetsen för sin skara.

”Gossarna göra sitt anbud en smula öfvermodigt eller med öfverdrifvet allvar.”

Om någon spelade den flickliga huvudrollen, minns jag inte. ”Flickorna afgifva nu sitt svar, som ej bör blifva jakande, så länge blott silfver och guld bjudes.”

”Nej får Simon i Sälle, nej få redeliga herrar, nej få Södermänner alla.”

Efter alla dessa år, alla dessa år, förstår jag nu att spelet är en moralitet. Vi skulle bibringas uppfattningen att äktenskap inte skall ingås av ekonomiska skäl.

Jag tror ingen av mina klasskamrater heller visste om att pjäsen hade en moral, en sådan moral.

För oss var den bara meningslös (läs: förnedrande). Men föräldrarna satt i publiken och kanske förstod någon eller några av dem den djupa lärdomen i det som följde: ”Förnärmade eller sårade kunna flickorna utan artighetsbetygelser afslå anbudet.”

Pengarna, barn, betyder inte allt!

”Vred rider Simon i Sälle, vred rida redeliga herrar, vred rida Södermänner alla.”

Med kraftiga sidohopp galoppera gossarna jämsides ett hvarf medsols omkring flickornas led. Skorna slås för hvarje språng hårdt emot hvarandra (dånet af hästhofvar).

Och Simon & Co. gör bättring!

”Igen kommer Simon i Sälle, igen komma redeliga herrar, igen komma Södermänner alla.”

Gossarna komma nu igen för att göra ett bättre anbud.

Slutet blir lyckligt: ”Ja får Simon i Sälle, ja få redeliga herrar, ja få Södermänner alla.”

Jag vet faktiskt inte hur det gått för en enda av kamraterna i första klassen.

I st. f. att blott niga kunna flickorna nu göra stor nigbugning (hufvudet böjdt djupt ned mot knäet).

Vi får hoppas att de alla fått sjunga med fröjd: ”Så gla – de -lig, så gla – de – lig ri – der Si-mon i Sälle.”

Glada. Lyckliga. Sälla!