Det står en man på taket och tittar in genom mitt fönster.
Jag avstår från att göra några häftiga avvärjande rörelser, för huset han står på har fyra eller fem våningar. Det finns inga räcken, rep eller skyddsanordningar och han befinner sig ovanpå det nybyggda grannhuset nere i backen.
Möjligen står han bara i orange begrundan av vädret, sol och milt. Men varför måste man bygga så anskrämligt fult?
Litet längre ner vid byvägen står hus av trä, över hundra år gamla. De står och förfaller och de skall rivas. Med gapande luckor i tandraden skrattar de åt förgängelsen, deras öde är besegrat.
Franska revolutionen betraktas ofta som inledningen till den moderna eran. Då fick vi inte bara de s.k. ”friheterna” utan då byttes också bördsaristokratin mot penningvälde. De rika tog de högvälbornas plats i parlamentet.
I huset under hans fötter kommer välbärgade borgare att flytta in och pendla ut. Vad gör det då att man bor i en låda?
Nu är han borta.