När jag var liten i staden på udden, passerade tågen nära vårt hem på väg mot hamnen. Jag undrade vart loken tog vägen, var det så att de alla lagrades någonstans där ute? För man såg dem aldrig komma backande tillbaka med vagnarna framför sig.
De lagerkvistska tågen anhopas på samma sätt. Hon som hatar vet att varje dag i längtan och skräck för hennes brott ökar smärtan och våndan.
Tiden staplar dem på varandra, någonstans på den yttersta udden dit ingen når. Att bygga en vändplatta, en sinnets förnyelse, är det enda som kunde ändra allt.