Han kom raskt gående från motsatt håll, fick syn på mig, hälsade överraskat och glatt med lyft hand, och fortsatte sin vandring.
Han fortsatte sin vandring.
Det var detta som var den ena märkliga saken. Den tidrymd som förflutit sedan vi senast sågs var nämligen mycket lång (det var i skolan) och vi var goda vänner.
Den andra var att han inte såg ut att ha förändrats alls. Passepartout som tidsresenär.
Han är det inverterade tåget i föregående inlägg. Annars är allhärjaren tiden brutal och omedgörlig.
Det var inte Lagerkvist som skrev ”Längtan heter min arvedel”. Lagerkvist skrev ”Ångest, ångest är min arvedel”. Tåget rusade genom natten, det stod inte stilla på stationen.