På vägen dit förundras jag över ett barn, ett vuxet bokstavsbarn, som gråter.
Hon har av de sakkunniga tillvitats diverse diagnoser som skiljer henne åt från de nominellt friskas flock och nu gråter hon. Varför?
Vi kan kalla henne I. (Det mår hon gott av.) I. och jag och några till har samtalat en stund och det är därför hon gråter efteråt, för en av dessas skull – vi säger D.
Jag hörde ingenting, märkte ingenting. Men I. gråter för att hon uppfattat en ton i rösten som säger henne att D. är djupt sårad och därför aggressiv. Varför skulle han vara det? undrar jag. Och I. berättar orsaken.
Till min ytterliga häpnad visar det sig stämma, jag får det senare bekräftat.
I. behöver inga förklaringar och orsakssamband – hon hörde det redan, hon uppfattade det bakom orden.
Ja, jag skulle komma till Lagerkvist… var viss, det är dit jag är på väg.