Jag mötte en illeist.
– Det var länge sedan! sade hon. Hur har han det nuförtiden?
Hon är äldre än jag, så det var inte tvekan mellan ’ni’ och ’du’ som föranledde användandet av tredje person i tilltalet. Inte heller var det ett av coronaepidemin betingat försök till social distansering.
Och inte var det den överordnades osäkerhet vid tilltal av tjänstefolket, ett fingerat exempel: ”Jean! Han kan ta ut nattmössan, jag har pratat i den.”
Vid närmare eftertanke känner jag ju flera illeister och ibland är det blygsamheten som gjort dem till det de är. Som nu han som berättar på Facebook om sina vardagliga bestyr och äventyr och inte vill göra det i jag-form utan bildberättelsen fortgår under en antagen titel och talar om vad ’han’ sedan gjorde och företog sig.
Det förödande, det onda, är när ett subjekt i tredje person används för att ta avstånd, för att nedvärdera och skada. Som hos Korsspindeln.