Det kan inte hjälpas, mina tankar vandrar tillbaka till den 28 oktober (del 435) när jag själv vandrar förbi.
Det var en allvarlig olycka. Den unge mannen som hjälpte mig att hjälpa, han verkade skärrad. Själv kände jag stor sorg.
Inget kunde jag göra när den skadade mannen skrek ut sin smärta. Inget annat än att på knä vid hans sida tala lugnande ord, försiktigt samtala för att med ord kanske binda smärtan, observera hans ansiktsfärg och andning, berätta hur ambulans tillkallats, var den nu – kanske – befann sig och att den var på väg.
Och vänta.
Det var flera bilar som stannade, rutor sänktes, man frågade om hjälp behövdes? Nej, den var tillkallad, tack.
Och när den äntligen kom och jag reste mig – sorgen? Ja, för att det är sådant mänskors liv är. Det syntes att mannen som låg där inte ägde mycket av livets goda, vare sig i världslig eller andlig bemärkelse.
Medan mänskorna visade sin omsorg. Stannade, erbjöd hjälp, var redo att ta ansvar. Ingen fotograferade.
Och hon som svor en ed inför Gud?
Hon svek. Hon lämnade den plågade åt sina smärtor.