Om ett löv skrev jag i lördags – del 427.
Löv är lika i pluralis. Jag vandrade längs trottoaren i duggregnet och noterade hur löven var, just det, som bortblåsta framför vartannat hus, vid vartannat låg de kvar.
Jag föredrar höstens sörja när det är höst. Men okomplicerad är saken inte.
Till vänster kom nämligen en äldre man – kanske i min ålder – nedför backen på cykel. När han med god fart svängde in på trottoaren, halkade han och föll av cykeln. Han landade illa, på rygg, och liksom studsade på asfalten.
En ung man kom med cykel från andra hållet, vi väntade hos honom tills ambulansen kom. Det var svårt att andas, sade han, det gjorde ont i bröstet. Och han åkallade högt den Onde för att lindra smärtan – vad hjälp väntade han sig?
Det tog en stund. Den unge mannen som ringt ambulansen väntade med mig, tillsammans tog vi hand om mannens cykel, förde den till hans hem och låste den.
Sedan gick jag. Mera kunde jag inte göra, ambulanspersonalen flyttade honom oändligt långsamt och varsamt över på båren.
Det kunde också ha varit jag. Mänska i pluralis är mänskor.