Kunderna kom och gick men jag bara satt.
Jag hade ett fönsterbord med utsikt över servicestationens stora parkeringsplats. Sittplatsernas antal var halverat men kommersen var livlig. Där ute stod bilarna uppställda i en lång rad.
Nu reste sig paret som avnjutit snabbmat vid bordet intill mitt och gick ut till sin bil.
Nu gick den högljudda mannen med hårfläta och tatuering ut till sin.
Nu gick den belåtna herrn som dröjt så länge vid kassan ut till sin bil – den som hade fiskens tecken på bakluckan.
Det tog en stund innan jag insåg vad jag höll på med. Innan jag insåg att jag på förhand visste till vilken bil de för mig okända kunderna skulle gå.
Säg mig vilket märke och vilken modell – nu gick den äldre tanten till sin lilla röda – du kör och jag skall säga dig vem du är!
Bilar är ganska lika varandra nuförtiden. Men det är de små detaljerna som gör det och träffsäkerheten i denna triviala sysselsättning var hundraprocentig, så länge jag orkade fortsätta. Det är mycket vi avslöjar om oss själva utan att några dataintrång är av nöden.
Sedan gick jag.
Till min gamla cykel. (Vilken slyngel har roat sig med att stjäla det ena handtaget?)